ANNA

Och det är inte för att jag nådde mitt mål om medaljtid, nej, det blev inte ens rekordtid. Men det kändes bra, riktigt bra. Blev förvånad nästan varje gång jag kollade på klockan (vid varje km-skylt). 

Öppnade stabilt, enligt plan, höll ändå 5min/km, utan problem liksom! Ja, medaljtid och målet var ju 50min, mitt rekord från ifjol är 50.50. Kändes verkligen stabilt i kroppen, pulsen var ganska hög men såg det som ett positivt tecken! Precis som förra året fick jag håll efter första drickan. Körde med Camelbak i år igen så drack min egen sportdryck. Men tyckte inte att jag hämmades av hållet, utan kunde trycka på ganska bra ändå. Men tappade lite tid och vid 5km-passeringen i Abborrbacken hade jag 25:40, en minut efter ifjol. Det kändes dock helt okej, för planen var att öppna stabilt på strax över 25 på första halvan för att sedan ösa järnet andra halvan. Och det gick verkligen enligt plan. Förutom att det tog slut på vätska i Camelbaken, men då kunde jag ju slänga av mig den redan efter 5,5km, kände mig galet mycket lättare efter det, hehe. Men det gjorde ju att jag fick "stanna" och dricka (vatten) vid 7km. Tyckte kroppen svarade riktigt bra när jag ökade efter att ha passerat högsta punkten strax innan 6km. Men km-tiderna visade inte den positiva trend som jag trodde på. Klarade inte alls att hålla 5min/km trots att det kändes så pass bra att jag nästan var övertygad om att medaljtid fanns inom räckhåll, skulle då behöva hålla 4:52min/km sista 5, det kändes inte omöjligt med tanke på hur kroppen kändes, men klockan gick alldeles för fort. Hade även en svacka på en lång raksträcka efter ca 6,5km, men det var också enligt plan, fick ta det lugnt en kort period om jag behövde. Passerade 8km efter nästan precis 42 minuter och därifrån in i mål så krigade jag verkligen allt jag hade. Jag gav inte vika en meter för tröttheten och när den pockade på uppmärksamhet så svarade jag genom att springa ikapp den person som var närmast framför. Jag plågade verkligen mig själv till det yttersta hela vägen in i mål. Och kroppen var med på det! Den gav inte upp!

Och det var det som saknades ifjol. Då gav kroppen upp när jag ville öka. 

Och det är därför jag är så glad. För att den här känslan i kroppen har jag inte upplevt på hela sommaren och hösten. Känslan av att JAG styr över kroppen. Kroppen gör som JAG säger åt den. 

Varför blev det inte rekordtid då om känslan var bättre än rekordåret? Finns några faktorer som kan ha påverkat. Jag tror ändå att min löpträning ifjol slår min löpträning i år. Jag sprang fler riktigt långa pass och mer elghufs på hösten. Träningsdagboken sa något annat, men det blev mycket orientering i sommar, men det är ju ett tag sen. Tror även det var en del motvind på andra halvan idag. 

En klok person sa en gång till mig att det är roligare om man är nöjd. Och det stämmer så väl! Så därför är jag väldigt nöjd med dagen. 

Och hur viktigt är det egentligen med tider? Det viktigaste är väl ändå att må bra! Och det gör jag verkligen! Jag mår bra. Kroppen mår bra. 

Jag är även väldigt glad för mina näras skull. Framförallt otroligt imponerad över min moster som också sprang milen idag, på en tid som knappt ska vara möjlig att klara med det knä hon dras med. Även stolt över min "spreka" mor som också hon var nöjd efter målgång eftersom hon mådde bra och genomfört loppet på ett bra sätt. 

För även om jag på något knepigt vis älskar att ta ut mig så jag spyr efter målgång (ifjol) så älskar jag faktiskt ännu mer att må så bra att jag kan springa hem efteråt. Jag plågade mig själv till min gräns idag. Men jag återhämtade mig på två minuter. Kanske jag inte tog ut de sista 10%. Eller så är min återhämtning fenomenal.