ANNA

Ja, det här inlägget kommer lite sent, men det är för att jag har gjort till vana att under tävlingsveckor tidsinställa inlägg under tävlingsdagar, då jag alltid bloggar om tävling på min hemsida. Så därför brukar jag om jag får några bra blogg-idéer, publicera dem på tävlingsdagar istället för att skriva två inlägg på samma dag. Typ så. Så det här skrev jag i onsdags, men började formulera när jag släckte lampan i tisdags, den 14 februari. 

 

För då insåg jag att för första gången på väldigt länge så brydde jag mig om att det var alla hjärtans dag. Jag minns inte senast jag brydde mig om det. Eller jo, om jag tänker efter så minns jag att jag gärna ville spendera kvällen/natten med min pojkvän back in 2011, minns dock inte om han kom över eller inte. Men jag vet inte om det var så värst annorlunda mot någon annan dag. Jag ville väl spendera de flesta nätter med honom då. 

 

Men jag har inte sen jag var liten brytt mig om gåvor, kort eller blommor på alla hjärtans dag. Förrän i år. Jag gick förbi blommorna på Maxi i måndags och funderade om jag skulle köpa en bukett till mig själv. Alltså, seriöst?! Jag gillar knappt blommor. Jag gillar såna priscermoniblommor, men det är ju så jobbigt att de dör så snabbt. Jag gillar mina orkidéer, som faktiskt överlevt de 5 år jag haft dem och blommar oftast! Men jag är inte en sån som önskar att min (icke existerande) pojkvän ska komma hem med blommor till mig. Nej, då skulle jag bli mycket gladare för choklad. 

 

Ja, det med blommorna var alltså första tecknet. Det andra tecknet var att jag föll för ComHems reklam om "alla hjärtans dags-filmer". Så jag såg Bridget Jones' diary igår. Den var inte jättebra. Kom på att jag visst läst boken och haft samma åsikt om den. Men ändå så vill jag se vidare. Veta vad som händer sen? Skit samma, detta skulle inte vara en recension av BJ. 

 

Slutligen så insåg jag, när jag bläddrade igenom Facebook-flödet för sista gången igår (läs: 14/2) kväll, att jag ville dela alla hjärtans dag med någon. Det var liksom en längtan efter att inte vara själv. Det låg ingen avundsjuka i det. Jag hade bara känt glädje när jag under dagen sett bilder mm på vänners alla hjärtans dags-firanden. Det var inte heller något "jag vill också". Som det brukar för min del. Jag har lätt att vara avundsjuk. Men det var inte det jag var igår. 

 

Jag var bara ensam. 

 

Och det är egentligen ingenting som stör mig. Jag trivs bra ensam. Jag behöver vara ensam. Jag blir galen om jag spenderar för lång tid med andra människor. Men nu har jag varit ofrivilligt singel alldeles för länge och det börjar märkas. På flera olika sätt... Och jag tror det var det jag kände. Att jag inte vill vara singel. Oavsett om det är alla hjärtans dag eller tisdag. Men det blev extra tydligt när det var alla hjärtans dag. 

 

Jag kände mig inte ledsen eller något över det faktum att jag kände mig ensam. Jag har blivit väldigt trygg med mig själv. Det har nog varit väldigt bra för mig att vara ensam en alldeles för lång tid. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Jag är trygg och mår bra. Jag gör det jag vill göra. Alla bitar ligger på rätt plats. Alla bitar utom en. 

 

Men jag tror att min trygghet och glädje är viktigt för att få den sista biten på plats. Jag tror det är svårt att få dit en sån bit om inte alla andra bitar ligger rätt. 

 

Var sak har sin tid. Det finns en mening med allt.

 

Och en massa andra klyschor. 

 

Eller, just hand me my fucking lovestory!!!!