Kolhydrater
Jag har ju börjat äta middag på hytta tillsammans med Trønderhopp-teamet. Kort recension av maten: det är potatis varje dag men det är gott! Jag är förvånad över hur gott det faktiskt är. Speciellt med tanke på att maten kommer i plastpåsar och bara värms på. Nej, det kanske inte är exakt vad jag vill ha, men det är riktigt skönt att inte behöva laga middag. Och jag tänker... Jag överlevde 13 år i skolan på sån mat så jag lär nog överleva 3 månader här. Dessutom presterade jag mycket bättre när jag gick i skolan än efteråt. Typ i alla fall. Första året i Östersund var väl mitt bästa, skidåkningsmässigt (hittills). Och då lagade jag ju alla måltider själv. Inte för att jag tror att det har något med saken att göra, men ändå. Poängen var ju att jag tycker maten är god och jag tror inte att jag kommer bli en sämre skidåkare av att äta där.
Däremot så måste jag tänka till lite hur jag äter de andra måltiderna. Eftersom potatis innehåller mindre kolhydrater än t.ex. pasta och ris och som uthållighetsidrottare så är kolhydrater den viktigaste energikällan, så behöver jag alltså få i mig mer kolhydrater de andra måltiderna. Eftersom jag äter middag kl 16 så blir det ett stort kvällsmål efter andra passet och ibland äter jag pasta pesto till kvällsmål. Det borde jag ha gjort igår då jag visste att jag hade 4,5 timme crosspass planerat. Men det serverades någon klump (minns inte vad de kallade det) till potatisen som tydligen var gjort på mjöl och något mer, så då skippade jag pastan. Det skulle jag inte ha gjort. Halvt väggad sista timmen idag.
Startade passet lite tidigare än vanligt idag, 08.01 hittade jag min gps-signal och startade klockan. En fin löptur runt Skjellbreia. Tog det ganska lugnt och kändes helt okej. Efter drygt två timmar bytte jag om till klassiskt och fortsatte träningen. Åt en banan, funderade på om jag borde äta två. Insåg egentligen redan när jag gick och la mig nästan hungrig igår att jag ätit för lite igår. Gjorde lite mer gröt än vanligt i morse, men det räcker ju inte långt. Åt bara en banan i alla fall (borde ätit två). Planen idag var att reka backen till skistua inför morgondagens intervaller. Se hur långt upp det gick att åka och fortfarande ta sig ner med livet i behåll samt kolla hur lång backen var och hur lång tid det tog att åka ner. Och hur lång uppvärmning det var till botten av backen. Det tog knappt 30 minuter att åka härifrån till botten av backen och sedan kunde jag åka 4,5 km uppför tills backen började se för brant ut för att åka utför. Gick lite snabbt på två ställen, men när jag började bli rädd så tänkte jag att det kommer snart flacka ut och det gjorde det! Tog alltså 40 minuter att åka upp och 12 minuter ner. Haha. Får se hur jag lägger upp morgondagens intervallpass, det beror på hur långt jag kommer på varje intervall. Men vill helst inte åka ner mer än 4 minuter. Men kom inte jättelångt på 4 minuter nedför, så hoppas jag inte kommer långt på 15 minuter uppför, hehe. I botten av backen så hade jag en timme kvar av passet och var ganska trött. Önskade att jag hade med mig en banan eller något annat. Men jag var för en gångs skull inte kissnödig så jag kunde dricka mycket oftare och jag var väldigt glad att jag hade Camelbak! Glöm allt negativt jag sagt om min Camelbak, den är underbar! Efter en kort lära-känna-varandra-period insåg jag det!
Med två minuter kvar hem så började det spöregna och då var jag ganska glad över att jag bestämt mig för att inte plåga mig själv längre utan nöja mig med 4 timmar och 25 minuter idag. Även om min hjärna har väldigt svårt att inte räkna plus- och minus-minuter så tillåter jag alltid mig själv att lyssna på kroppen. Vissa dagar känns det tungt och då tillåter jag mig själv att ha lite minustid. För andra dagar känns det bra och då blir det plustid. Försöker verkligen att inte gå crazy över timmar (och minuter), men det är svårt. Men som sagt, det jag har gjort i år verkar ju fungera och jag har inte helt lagt ner att räkna plus- och minus-minuter.