Höstdepression
Jag ville verkligen inte vakna i morse. Hade jag inte bestämt tid med Gunhild hade jag inte klivit upp. Inte direkt i alla fall...
Igår när jag kollade helgens träningsplanering var jag sååå opepp. För det första så var dagens pass en halvtimme längre än vad jag trodde. Och så var jag inte alls sugen på dubbla intervallpass i helgen. Hade en väldigt dålig kväll överlag igår.
Men när jag hade rullat i sju minuter, såg solen gå upp bakom träden och kände hur inspirerande det var att få åka en runda jag aldrig åkt förut. Då kändes höstdepressionen allt längre bort.
Jag får ibland en höstdepression. Typ när man känner sig väldigt tyngd av all sommar- och höstträning. När det börjar bli kallare. Svårt att få till träningen som man önskar. När man inte har någon som håller en varm om kvällarna. När det blir mörkt väldigt tidigt. Då brukar en höstdepression smyga sig på. Ibland mer, i land mindre. Igår kändes det som den skulle slå mig med full kraft. Idag känns det mycket bättre. Kanske inte blir så farligt i år ändå. Vi får se.
Som sagt så hade jag ett långt pass planerat idag. Efter rullskidrundan med Gunhild, som för övrigt var väldigt fin och där jag på ett ställe verkligen ångrade att jag lämnat telefonen hemma. Tog en mental bild men den är svår att visa er... Ja, kom hem och bytte till löpskor. Åt för första gången på fyra dagar en (halv) snickers och ni kan inte förstå hur underbart god den var!! Halvt omotiverad tog jag Skjellbreia rundt baklänges. Första gången och jag lyckades springa fel på två ställen. Men det första stället var nog faktiskt den vägen jag tog bättre än den "riktiga" vägen. Blötare, men i skogen istället för grusväg. Inte så kallt i myrarna som jag trodde heller, så det var positivt! Men felspringningarna (och kanske även lite trötthet) gjorde att det tog lite längre tid än planerat. Jag som fram till igår kväll var inställd på fyra timmar idag skrapade ihop 4,40. Det positiva är att kroppen inte protesterar. Eller jo, kunde knappt gå till maten (med gjorde delat rekord på linan på vägen hem!)... Nej men ni fattar. Kanske. Det är inga problem att vara ute så länge. Jag väggar inte. Har styrfart hela vägen. Orkar hänga upp kläderna innan jag äter något. Osv. Men huvudet är inte lika piggt på träning som det var för en vecka sen (när jag vilade).
Skyller på höstdepressionen. Må den inte bli långvarig.