ANNA

Idag var ju planen att köra sprintintervaller med ett gäng skidskyttar och längdåkare. Men det ville inte vädret att vi skulle göra. Den halka som rådde i morse var inte nådig! Jag var förbi rullskidbanan på Granåsen fyra gånger under förmiddagen. Det var isbana! Även när solen legat på nästan tre timmar var det mestadels isbana. Endast de delar som fått sol på sig enda sen den gick upp ovanför träden var frosten borta. Jag höll på att dratta på ändan flera gånger när jag gick på soliga delar av asfalten som fortfarande var hala. Såg liksom inte så ut, men så var det.

 

Strax efter halv tio tog jag beslut om att köra någon form av löpintervaller, gärna med stavar. Tog fram kartan över Granåsen och kollade efter höjdkurvor. Där det fanns flest och tätast var helt klart i hoppbackarna... JA! Trapp-intervaller! Kände mig så nöjd över det beslutet. Tills 1 minut in i intervallpasset...

 

 

Avslutade uppvärmningen med att gå uppför alla trappor, för att få lite pulshöjande och för att se hur lång tid det tog. Gick uppför alla trappor vid hoppbacken och fortsatte sedan upp mot speakertornen, där det var som byggda trappsteg i marken. Tyvärr blev det lite halkigt innan jag nådde toppen men hittade då en trapp upp till ett speakertorn så det fick bli målet. Att gå upp tog ca 4 minuter så räknade på ca 3 minuters intervaller. Planen från början var ju 5 sprintheat, så jag kände att 6x3minuter skulle bli en bra motsvarighet. 

 

Det tog 3 minuter. Rättare sagt: 3:03, 3:09, 3:08, 3:08, 3:08, 3:00. Som sagt så blev det en mjölksyrafest utan dess like. Jag hade det på känn innan att det skulle bli ett jobbigt pass. Men hade nog aldrig kunnat förstå hur jobbigt det skulle bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli så stum att jag skulle behöva GÅ. Men det behövde jag. Redan på första intervallen. Efter bara drygt en minut. Sinnessjukt. Tror pulsen hämmades lite av att jag blev så full i syra också för även om jag hyfsat snabbt kom upp i I4 så stannade den av sen. Men det kändes som att jag tränade upp mjölksyratåligheten bara under passet. Redan på tredje intervallen blev det mindre gång och pulsen hittade upp i övre halvan av I4. Femte intervallen kändes faktiskt bra, eller ja, eller nej, såhär fyra timmar efteråt kan jag säga att det var bra, men känslan i kroppen där och då var inte bra. Mjölksyran sprutade ur alla kroppens öppningar men kunde jobba med den på ett annat sätt. Behövde inte gå alls många steg utan syran försvann litegrann då och så kunde jag tuffa på igen. Men mestadels så var jag totalstum hela tiden. Hade en bra tid på gång femte intervallen men snubblade till när jag inte riktigt lyfte foten tillräckligt högt på ett trappsteg. Var nog rätt stum i benen där... Men blev samma tid igen... Men jag hittade spurtvarvs-Anna idag och drog till med en bra tid på sista intervallen. Trots att jag på precis samma trappsteg snubblade till igen. Trots att jag någonstans långt bak visste att det var där jag hade snubblat men lyckades inte komma fram till att jag behövde lyfta fötterna högre för att inte göra samma misstag, innan jag hade gjort misstaget. Var snabbare upp den gången i alla fall och krigade riktigt bra hela vägen upp till toppen. Lyckades dock inte nå över I5-gränsen tyvärr utan stannade på slaget under. 

 

Inte riktigt vad jag hade önskat utav dagens pass, ville ju härja runt i 190 slag/minut en hel del. Men får en ny chans nästa vecka då det står testløp på programmet. Hoppas hoppas att inte frosten ställer till det då också!! 

 

Tog faktiskt redan igår ett beslut: nästa år ska jag åka till Mallis den här tiden! Jag har inte varit sugen på det tidigare men nu är jag sugen. Inte så sugen att jag kollar på sistaminuten-resor men så sugen att jag bokar in det i min mentala årsplanering för träningsåret 2017. Den är för övrigt lite för utvecklad för att vara slutet av träningsåret innan...

 

Men även fast jag inte fick till det pass jag egentligen ville ha idag så fick jag till ett fantastiskt bra pass! Mjölksyratålighet är aldrig dåligt att träna. Jag minns inte efter vilken intervall det var som jag stannade till vid vätskebältet och bara kände hur benen SKAKADE. Helt sinnessjukt. Det blev bara värre och värre (tror det var 4:e förresten). 

 

Och nånstans under passet så kom jag med en idé. Vanligtvis när jag kör hårda pass men inte kombar så brukar jag torrträna efteråt. Man har som lite ansträngning kvar i kroppen så det brukar ge god effekt. Första gången jag gjorde det var i slutet av juni 2014 och direkt efter det startade jag årets komb-säsong otroligt bra. Jag kanske inbillar mig eller så är det mentalt, men jag tror att det ett bra koncept. Men idag så tänkte jag att "jag ska ju ändå hem och byta torrt och springer ju ändå förbi skjutvallen på nedvärmningen" så då hämtade jag geväret när jag bytte torrt (gjorde det hemma eftersom jag inte ville ha kalla torra kläder och bor ju liksom bara tre minuter från hoppbacken) och gick till skjutvallen och pangade istället för att torrträna. 

 

Och det blev en ny upplevelse. Jag fick nämligen, för första gången i mitt liv, uppleva bendarr. Jag har faktiskt aldrig haft bendarr. Eller jo, en gång tror jag att jag haft det. Jag brukar mer få armdarr när jag är ansträngd. Men idag hade jag världens bendarr. Och det gick inte att få stopp på det! Det var totalt omöjligt att få benen att sluta skaka när jag stod i ställning. Och nu förstår jag de som säger att det är svårt att skjuta med bendarr. Det är totalt omöjligt! Eller ja, fick ju ner 80% av prickarna. Men det är ju minst 10% för dåligt. Hade liksom 96% träff i ligg. (Sköt in 10+10 skott och sedan 4+4+4+4 serier, i snabb följd, utan att gå ur ställning annat än när jag fyllde på magasinen, för att få lite uthållighetsträning i skjutmusklerna också. Brukar aldrig räkna träff på inskjutningen annars...lite synd då jag oftast träffar alla skott på inskjutningen, om jag inte har läge. Men idag bommade jag ett i ligg och ett i stå.) Nej men jag försökte allt för att skjuta bra i stå. Försökte slappna av, försökte byta ställning. Försökte skjuta så snabbt att jag inte skulle hinna börja darra. För oftast kom darrningarna efter två skott ungefär. Men nej. Det gick inte att skjuta. Men men. Nu har jag tränat på det. Värdefullt. Men hoppas jag aldrig kommer uppleva bendarr igen. Det skulle jag inte ens önska min värsta konkurrent, så fruktansvärt var det.