ANNA

När jag gick på gymnasiet hade jag både en och två personer som jag delade hela mitt liv med. Allting, från träning och skola till vänner, familj och killar. Allt! Dessa personer visste allt om mig och ibland fick jag för mig att de kände mig bättre än vad jag själv gjorde. Jag behövde aldrig vänta mer än ett dygn att delge dem om något hade hänt. 

 

Jag anser fortfarande att de två tillhör kategorin "mina närmsta vänner" även om det numera kan ta ett halvår att delge en nyhet. Eftersom de inte tillhör min vardag, de bor inte här i Östersund, vilket gör det svårare att dela allt med varann. 

 

Att ha någon att dela hela mitt liv med, att från träning och skola till vänner, familj och killar, är det verkligen viktigt?

 

Denna person finns inte i mitt liv just nu. Jag har ingen som jag delar precis allt med här i Östersund. Jag känner inte mina klasskompisar särskilt bra, men skolan är ju en pytteliten del av mitt liv... Jag har många träningskompisar som jag även kan prata om nästan allt med. Men ingen känner mig så väl som mina två andra hälfter (tredjedelar) på gymnasiet. 

 

Åter till frågan, behöver man någon sån person i sitt liv?

 

Personligen tror jag faktiskt inte att jag behöver det. Jag trivs bra med mina vänner här! Det är ingen som känner mig till 100%, men jag kan faktiskt behålla de där sista procenten för mig själv. Vissa saker behöver jag verkligen prata om, och då vet jag att jag har vänner som lyssnar. Men allting som rör sig i min skalle, det behöver jag verkligen inte dela med mig av. Men det gjorde vi i Torsby. Varenda idiotisk tanke, jag visste att jag kunde berätta allt och mina andra hälfter skulle förstå mig. 

 

Det är klart att jag kan sakna den gemenskapen vi hade! Men vi ville olika saker med våra liv efter gymnasiet, så våra vägar skildes. Och det är helt okej! Livet är sådant. Nu är det en ny fas i livet där jag uppenbarligen inte har någon andra hälft. Jag är lycklig ändå!!