Lite distans
Känns som jag har fått lite distans till gårdagens besvikelse. Min hjärna började tänka positivt även fast jag kände mig helt tom inombords. Jag tog en lång promenad på eftermiddagen och efter det kändes allting mycket lättare. En väldigt trevlig middag med det här fantastiska laget senare så hade jag ett leende på läpparna. Och att mitt lag sedan vann 3 raka i "soffan", den officiella JVM-leken, var bara pricken över i:et.
Det jag konstaterade under min promenad igår var först och främst vilken suverän åkform jag har varit i. Det är så skönt att jag äntligen fått ha en riktig formtopp igen! Det är tre år sen senast, så det var verkligen på tiden! På sprinten blev jag inte ens stum, på jakten kunde jag åka hur fort som helst och på distansen åkte jag bra trots att det kändes dåligt. Och det är det hela min säsong har gått ut på - att vara i åkform på JVM! Det är något jag lyckades med! Jag har sällan varit i så bra skjutform heller, de gånger jag varit i bättre skjutform går att räkna på ena handen. Men mitt val att satsa på att bli i åkform gjorde också att jag valde bort att tävla. Jag tror att det är därför som jag inte har lyckats med skyttet på tävlingarna, jag har tävlat för lite i år. För det är sån enorm skillnad att skjuta på träning och skjuta på tävling. Jag tror att det är därför. Och jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag valde att vara hemma och träna istället för att tävla. Det gjorde att jag blev i mitt livs åkform men att jag fick några onödiga bommar istället. Det är bara att konstatera. Och acceptera.
Den andra saken jag konstaterade igår var att vad spelar ett JVM för roll egentligen? Det är ingen som minns en sjätteplats på JVM. Det är knappt så att någon minns en JVM-medalj. Jag har en topp-10-placering från ett JVM-lopp, det är bra och det räcker! Även fast jag ville så mycket mer. Även fast jag faktiskt hade kapacitet till så mycket mer, om jag hade haft en bra dag. Men jag lyckades inte tajma in en perfekt dag till det här mästerskapet. Som tur är så är det här inte slutet. Det kanske är slutet på min internationella karriär som junior, men det betyder också att det är början på min internationella karriär som senior! Så nu är det stora VM som jag måste satsa mot. För tar man medalj på ett senior-VM, det minns folk!
Jag ska göra mitt yttersta för att inte vara långvarit besviken över det här. Jag får minnas den underbara känslan jag hade på sprinten, när jag var så lycklig över att ha varit 22:a på ett sprintlopp trots två bom! Jag får minnas hur jag rundade halva fältet uppför långbacken på jakten efter fyra varv i straffrundan. Jag får minnas hur jag spurtade ifrån tyskan i sista backen på jakten.
Och som det ser ut nu så har vi stafettlag imorgon! Så då har jag faktiskt en start kvar i JVM. Därför är det ännu viktigare att släppa gårdagen och ladda om inför stafetten! Då får jag en sista chans att göra ett 100%-igt lopp!