Jag försöker sammankoppla saker som inte alls hör ihop

Jag fick ett ryck och laddade hem två första säsongerna av Grey's Anatomy. Första säsongen var bara 9 avsnitt så den såg jag efter lunch igår. Det är verkligen sjukt bra! 
 
Jag ser Meredith och Derek och jag blir riktigt avundsjuk. Dels för att Derek är så förbannat snygg och charmig, men även för att jag vill också uppleva den där känslan av att vara nykär, lycklig. Känslan av att passa perfekt ihop. Jag vill också uppleva det! Helst ikväll. Men sen inser jag att, hur jävla ofta blir det sådär perfekt liksom? Så då känner jag att jag kan nog vänta lite till. För förr eller senare kommer det bli perfekt, eller hur?...

Jag har skrivit hur mycket som helst genom åren. I söndags läste jag några av mina gamla skrivböcker. Jag skulle vilja skriva något nu. Men jag har inga idéer. Jag hade hur mycket idéer som helst förut, och även om det var bra idéer, det kunde säkert ha blivit bra böcker om jag skrivit klart... Men jag kan ändå konstatera såhär i efterhand: jag visste inte mycket om livet eller världen när jag var 14 år. Jag visste mycket för att bara vara 14 år men såhär 7 år senare...jag visste inte mycket. Dessutom, såhär 7 år senare är alla idéer redan upptagna. Allt är redan skrivet av någon annan. Jag har läst böcker som skulle kunnat vara författade av mig. Samma idéer, samma händelseförlopp. Så hur ska jag kunna komma på något nytt att skriva? 
 
En del saker minns jag mycket väl när jag skrev och hur berättelsen slutar, även om jag sällan hann skriva till slutet. Medan andra saker minns jag inte alls... Jag skulle helt klart kunna öppna min mapp där allt jag skrivit på datorn finns och fortsätta på något jag började på för länge sedan. Jag kanske gör det. Eller så läser jag bara. 
 
När vi köpte min etta i Östersund visste jag inte hur länge jag skulle bo kvar där. Jag funderade på att plugga i Trondheim ett år (detta år, men uppenbarligen blev det inte så). Jag tänkte att jag skulle nog träffa en pojkvän att flytta ihop med och han skulle definitivt inte få plats i min etta! Jag har nu bott där ett år och jag har varken sökt universitet i Trondheim eller träffat en pojkvän. Så jag blir nog kvar i min etta ett tag till. Och just nu gör det absolut ingenting, för jag älskar min etta, jag saknar min lägenhet så det gör ont i hjärtat (bara två veckor kvar!!) Jag vill fortsätta göra den till min egen. Jag vill ändra saker, förbättra saker, köpa nya saker, använda gamla saker. Det är mitt hem och jag vill inte flytta därifrån för allt i världen just nu. När jag kommer dit kommer jag inte vilja lämna lägenheten över huvud taget! Så mycket älskar jag min lägenhet.
 

Kommentera här: