>Svart på vitt

En söt flicka sa en gång till mig, att om man verkligen försöker få en kille, försöker tills försöken tar slut. Och sedan till slut får honom!, då känns det mycket bättre när man väl får honom, än om det går lätt att få en kille.

En klok kvinna sa en gång till mig att man ska inte behöva jobba för att få en kille, killen ska tycka så mycket om en att det inte behövs. Då är killen en bra kille!

Vem ska man tro på?

Jag vet inte vad jag ska tro.

JAG VET FÖR FAN INGENTING LÄNGRE!

Vet inte om jag vill, vet inte om jag ska försöka mer, vet inte vad du vill, vet inte vad jag vill, vet inte om det är värt det, vet inte om du är värd det.

Det är mycket lättare att säga att "nu ska jag inte försöka mer, jag ger upp" än att verkligen göra det. Det är inte mitt fel att kroppen skakar, huvudet gör ont och jag känner mig allmänt ur balans när jag ser dig.
När jag är ensam kan jag känna att "jaha, och? Vi kan väl lika gärna vara vänner". Men så lätt är det faktiskt inte.

Bara jag får allt svart på vitt är jag nöjd. Jag hatar den jävla gråskalan jag gått runt i, i ett halvår nu
. (JA det har gått så lång tid. Ett halvår på söndag, jag fattar inte vart tiden tagit vägen. Förstår inte hur det kan vara så svårt, att det skulle ta så jävla lång tid!)
SVART PÅ VITT, baby!

Kommentera här: